Ett steg fram = två tillbaka

Bilden är från Caezars sista kull

När Caezar gick bort var jag så långt ner man kunde komma, funderade verkligen på meningen med livet.
När man är så långt ner så är det svårt att se det positiva, tyvärr.
Jag tog ett litet steg framåt och började vänja mig vid att Caezar inte fanns längre. Jag sa "Nu kan det inte bli värre" (vilket jag även sa innan Caezar blev dålig) och igår kväll kom det som ett slag i bakhuvudet.
Är kanske elak men jag har inte svårt för att prata och öppna mig - till en viss gräns och denna saken är på andra sidan gränsen. Jag vill inte ta det här.
Och faktum är att jag inte har någon vän som står mig såpass nära längre så jag tror inte att jag kan berätta det för något. Fruktansvärt jobbigt.
Nu har jag tagit två steg tillbaka igen.
Denna veckan kommer att bli fruktnsvärd.
Terry är inte hemma, jag ska jobba 6 dagar av 7, jag ska försöka ta mig igenom det jobbiga, jag ska inte bara klara av att ta hand om mig själv utan även Tezz.
Jag har lärt mig en sak ialla fall, och det är att aldrig mer säga att det inte kan bli värre. För det kan alltid bli värre.
Idag har jag inte gjort ett piss, känner mig spyfärdig, vem bryr sig?
Ska snart åka och jobba..
Iland önskar jag att min arbetsmoral inte var så hög...